Anette var här idag och det är jobbigt att se henne så nere nu...hon saknar Mitsu så mycket som inte är hos henne nu och kanske ej kommer "kunna" bo hos henne i framtiden. (lång och privat historia ). Här får hon pussa på mina hundar i alla fall...men det är ju inte samma sak såklart som att pussas med sin egen. Sen vi lärde känna varann jag och Anette så har jag hela tiden sett Mitsu som hennes, är ju hon som haft han alltid, så länge vi känt varann. Hon ger ju han så mycket aktivering och fått kämpa med hans envishet och rymningar, markerande osv! Jag saknar han också, känns som så tomt när vi umgås och han inte är med! Det saknas någon. Är så imponerad av allt Anette ger honom! Hon är så himla tålmodig då han inte är nån lätt hund, första hunden för henne också, så flitig och engagerad i honom och hans träning. Han är en krävande krabat men mycket egen vilja....faktiskt snäppet svårare och testande än Ronja var som valp och unghund, tänka sig ha ha!
Är som lite orolig för Anette nu när hon är så ledsen, känner sån saknad, skulle ej palla om jag lagt ner så mycket tid och fått ett sånt band....alltså om mina hundar ej skulle va hos mig plötsligt. Tycker du gör det så himla bra Anette som står ut! Usch vad ensamt och tomt det ska kännas. Mitsu betyder så himla mycket för dig, håll ut, var stark så löser detta sig! Kram på dig från mig och tjejerna :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar