Saknar henne så de gör ont!

Denna smärta jag känner är obeskrivbar, skulle hellre vilja bli piskad och känna fysisk smärta än denna smärta. Det första jag gör när jag öppnar ögonen på morgonen är att gråta, ingen livlig Ronja som är där och väcker mig eller skrattar när jag kliver upp, ingen som möter mig vid dörren när jag kommer hem på samma sätt som Ronja gjorde, skratta, skällde, hoppa på mig, vifta på hela kroppen, går ej beskriva så tyst och tomt det är utan Ronja, gå ej beskriva med ord. Ronja var en sån livfull hund, det skulle helst hända nåt hela tiden, fick hon ej aktivering så såg hon till att vi hitta på nåt, ingen som ligger och trängs i soffan eller sängen med mig, inge som tar initiativ till bus eller lek på promenaderna. Bara att vara ute och gå utan Ronja är hemskt. Aska och Wilma är så olik henne. Dom märks knappt av här hemma eller ute på promenaderna och jag saknar det, saknar Ronja. Det hände alltid nåt med Ronja. Klarar ej av att träna nåt just nu med hundarna, klarar knappt av att ta mig an Aska och Wilmis vilket jag mår skit dåligt över, jag ser bara Ronja framför mig, vill bara att Ronja ska vara här med oss. Det är bara Ronja just nu, allt jag gör känns tungt, försöker i alla fall göra nåt men vill helst bara ligga kvar i sängen och gråta. Mitt hjärta är trasigt helt enkelt, Ronja har betytt så mycket för mig, hon har varit så himla viktigt för mig, hon har varit min ängel som lyst upp min tillvaro, hon har varit kvar vid mi sida genom mina svackor, hon har sett till att jag tar mig ut och gör saker när jag varit deppig och ej haft lust med nåt, hon har fått igång mig när jag känt mig seg, hon har varit mitt ljus när allt känts mörkt, hon har varit min glädje hon var en sån oerhört stor del av mitt liv, typ mer än halva mitt liv. Hon är min idol, trots smärta, trots artrosen så har hon varit glad, gått på ute, velat busa, träna och leka. Bollen gjorde henne överlycklig, aktiveringspyramiden var det bästa hon visste. allt jag gjorde med henne uppskattade hon, hon visade det med hela kroppen, så fort man packa ryggsäcken så kom hon glatt och förväntansfullt. Hon älskade och bada, åka bil, hälsa på hos folk, djurmagazinet. Som hon har inspirerat mig denna dam! Jag gick ju hunden som yrke utb. med Ronja och hon var faktiskt en av de duktigaste hundarna i klassen. När vi hade kursen personsök så var Ronja den enda hund i klassen som lärde sig hela sök-momentet, allt från sökandet till markerandet. Hon var en av de bästa hundarna i spår. Preparatsöket var hon superduktig i, Hon kunde typ allt, så lättlärd hund! Så nonchalant mot andra förutom mig. Allt vi gjorde älska hon. Saknar det hos Aska och Wilma, dom är som för lugna på nåt sätt, jag älskar ju dom enormt mycket men kan ej låta bli att jämföra dom med Ronja just nu och det är väl fel, men det bara är så just nu men samtidigt så är nog dom också i nån sorts sorg nu, dom saknar nog Ronja himla mycket dom också, Ronja var ju deras ledarhund, Wilma gumman har vuxit upp med Ronja och alltid sett upp på Ronja. Vi är hela flocken i sorg nu men det blir bättre... jag har ingen lust att träna hund, bara jag öppnar hundskåpet med alla hundgrejer så håller jag på börja gråta, vaknar med ångest, känner panikångest till och från. Ser framför mig när Ronja somnar in, får panik av tanken, vill bara skrika av smärta. Kan aldrig förklara hur hemskt det var att sitta där inne hos veterinären, att hålla paniken inom sig och vara stark för Ronja, hur jag bara ångra mig och ville springa därifrån, hur jag domnade bort i händer och ben, hur jag tänkte in i det sista: "gör jag rätt" Hur jag mådde så illa att jag höll på spy flera ggr. Att ens klara av, våga titta på henne när hon låg där, hur det kändes som en evighet att vänta på veterinären att komma med de slutliga sprutorna, det var fruktansvärt. Försökte prata lugnt med Ronja, André var underbar, han pratade lugnt till henne, vi berömde henne och idag ångra jag att jag ej mata henne med en massa gott, att jag ej hade med en filt till henne, att hon ej fick somna in i bilen som hon älskade å var trygg i. Att leva med det är så svårt. Idag hade jag gjort annorlunda men kunde ej tänka klart den dagen. Hon var så rädd hos vet. den dagen, hon ville bara in i bilen, hon förstod att nåt inte stod rätt till den dagen för sådär var hon ej förra gången vi var till vet. I måndags försökte hon smita där i från, var livrädd för T. veterinären och drog mot bilen. Hon fick den lugnande sprutan i bilen i min famn där hon låg avslappnad och nöjd, Aska luktade med stora ögon intensivt på Ronja på det stället hon fick sprutan. I bilen var det harmoniskt men sen inne hos vet. i det kalla rummet var det hemskt. Jag ville bara ångra mig, ta med Ronja hem igen men visste ändå att det var dags för Ronja att somna in men man går ju och ältar det hela hela tiden. Jag är hos André nu och jag vet ej hur jag ska klara av att åka hem nästa vecka, se Ronjas bädd, alla foton på henne som jag har på väggarna, hur jag ska palla att vara ute och gå vid nydalasjön där vi var med Ronja timmarna innan hon somna in. Allt påminner om henne, sjön, skogen, gatorna, åkrarna, allt. Hur ska jag klara av att gå in på djurmagazinet? Hur ska jag kunna gå in på skallet igen? Blir jag glad nånsin igen? Kommer jag klara av att skaffa hund nånsin igen? Ronja kom in i mitt liv då jag mådde som sämst. Jag hade inga intressen då, typ inga vänner men Ronja blev mitt allt då, det viktigaste i mitt liv. Min trygghet, mitt intresse, min bästa vän, min bebis, min stora glädje, min partner, min livskamrat helt enkelt, min allra bästa vän och det kommer hon alltid vara! Hon öppnade en helt nu värld för mig och allt jag lärt mig om hund är i princip via henne. En sån hund som Ronja får jag nog aldrig igen. Dessa 11 år med henne har varit så intressanta, spännande, lärorika, tuffa, roliga, äventyrliga, kärleksfulla osv... Jag hoppas att jag en dag kan och vill börja träna hund igen, att jag kan se det och dom jag har runt omkring min för just nu är de mest bara Ronja jag ser och går och saknar. Det är inte samma utan Ronja. Som sagt Aska och Wilma är så mycket mer självständiga än Ronja var, dom bryr sig inte om att träna så som Ronja gjorde, dom visar ej lika mycket intresse för saker vi gör, dom blir inte lika glada som Ronja blev när man kom hem, dom vill bara träna när dom känner för det. Dom är som inte lika livliga men älskar dom ju såklart ändå för dom dom är, alla vovvar är ju olika men hör väl till sorgen att man tänker så här.... svårt att förklara. Behöver väl bara skriva av mig och allt känns och är som upp och ner just nu, inte konstigt. Vill också dela med mig av Ronja som var en sån stabil och klok och trygg hund och det smittade av sig på mig. Hon var superduktig på hundspråket. Hon var snäll med allt och alla, hon muckade aldrig, hon hade en utstrålning utan dess like. Hon hade humör och en vilja av stål. En stålhund var hon! Hon har varit min bästis i 11 år och har alltid stått kvar vid min sida, Vänner har kommit, vänner har gått, karlar har kommit karlar har gått men Ronja har alltid varit kvar hos mig, Aldrig svikit mig. Jag tänker ofta att jag aldrig skulle ha skaffat hund, då hade jag ej behövt genomlida detta men samtidigt så hade jag ej varit den jag är idag om jag ej haft Ronja, jag hade kanske aldrig funnit glädjen i att träna hund osv... jag bävar redan för den dagen Aska och Wilma ska somna in, livrädd att dom sja bli sjuk eller skadade och förstår ej hur jag ska klara att göra, genomgå detta igen men man måste ju. Jag får hem Urnan med Ronjas Aska i om ca 2 veckor, känns både skönt och jobbigt, vet ej vad jag ska göra, om jag ska begrava den eller ha den stående hemma. Så mycket som snurrar i huvudet. Hur kommer vintern bli utan Ronja, vem ska jag kasta boll med som verkligen uppskattar det, vem ska göra snöänglar, hur kommer julen vara utan min bebis. Jag som avskyr julen och den kommer ju ej bli lättare utan Ronja. Hur kommer sommaren vara utan henne, ingen som vill bada, ingen som blir överlycklig när man säger: "ska vi gå å badda" eller när man säger: "ska vi åka bil" André är en klippa, han visar sitt fulla stöd hela tiden. Vi turas om att trösta varann och vi pratar om henne typ hela tiden. Tack och lov att jag har han och Aska och Wilma!!! Tack och öov för mina vänner också! Det är en stor sorg detta men som sagt så måste livet gå vidare och hon kommer vara saknad och ihågkommen så länge jag lever! Jag sa till Ronja innan hon somna in att vi ses nån gång när matte blir gammal och det är dags för matte att somna in. Ronja var verkligen mattes tjej, jag var hennes allt och det roligaste och viktigaste för henne, det visade hon tydligt. Varje dag visade hon det. Vilken lyx jag haft i 11 år. Men jag fick ju jobba stenhårt för det. Som jag kämpat med Ronja och hon med mig. Vi har alltid stöttat varann. Jag är så glad för att jag fick världens bästa hund! Att jag fick just Ronja, att hon fick 11 bra år och att hon gett mig så oerhört mycket kärlek och glädje. Vi filmade och fotade henne i måndags, kommer lägga in filmen och bilderna sen när jag orkar. Älskar dig Ronja gumman min! Och glöm ej att pussa på era vovvar varje dag och uppskatta era vovvar varje dag! Jag kommer pussa på Aska och Wilma mer än nånsin...stackarna ;P