Pust!

Usch vad tunga de senaste 2 veckorna varit... sover svin dåligt och har en massa ångest och känt mig så nedstämd. Ha känts något bättre idag. Saknar Ronja nåt oerhört. Min sorgbearbetning började egentligen redan för ca 8 mån. sen, började då inse att Ronja troligtvis kommer orka hänga med så länge till, hon började ju då få problem med höger framben också, fick inse att hon kommer inte att bli 14 år som jag hade hoppats på, såklart vill man ju att deras liv ska vara mycket längre än så men så är de ju tyvärr inte.

Första nästan 3 veckorna så grät jag typ hela tiden, jag var helt slut, jag grät så fort jag vaknade på morgonen, när jag var ute och gick, jag kunde inte titta på bilder på Ronja, tog ner tavlor, täcket, halsband osv... började storgrina när jag såg hennes älskade boll, kan jag göra än idag. Jag har inte kunnat ta bort hennes bädd från köket ännu, får väl se om jag gör de nån gång men nu kan jag inte det, luktar Ronja om den. Aska och Wilma ligger aldrig i den, Ronja ägde den, det bestämde hon alldeles själv. första veckorna så ältade man besöket hos veterinären när Ronja somna in, hennes sista andetag, de gör fortfarande ont och försöker att tränga bort det minnet och tro på att jag tog rätt beslut angående Ronja, att jag var en bra matte till henne, jag har gjort en massa fel säkert från början i min uppfostran men jag har alltid älskat och respekterat henne... Jag tror att det är svårt för folk som inte haft djur att förstå vilket otroligt starkt band man kan få till dem, hur viktiga dom kan bli och vara för en. Ronja var min närmsta familj, hon kom in i mitt liv när jag behövde nåt och någon som mest, han jag levde med då såg mig inte, ville aldrig umgås med mig och jag saknade kärlek, gemenskap, äventyr och framför allt en riktig vän och det blev och var Ronja! Visst hon kunde vara en odåga ibland, första 2 åren skulle hon då inte accepterar att det var jag som bestämde, hon rymde, jagade och skällde på skidåkare och jagade vilt, drog som en tok i kopplet, sket fullständigt mig utomhus, en riktig buse var hon. Men jag gav inte upp och fann andra träningsmetoder, läste alla hundböcker jag kunde komma åt i princip, tog lite hjälp av en hundtränare men vi sågs bara 2 ggr. allt jobb med henne gjorde jag själv, jag lärde mig i princip allt jag kan om hund genom Ronja. När hon var 3 så var vår kontakt utomhus super bra, det var hon och jag liksom, ett riktigt team. Vi gjorde allt tillsammans, hade som inga riktiga vänner i Kiruna å så då en karl som inte brydde sig, vi bodde som bara ihop.

Ronja och jag var det i flera år, har väl alltid varit jag och Ronja men sen fick vi ju tillökning i flocken, älskade Wilma! Och några år senare Aska och så gubben min. Klart att jag och Ronja hade en väldigt speciell relation efter allt vi varit med om tillsammans, hennes sjukdom och att de är min första hund som alltid ville vara med mig, det var ju bara jag och hon i princip i flera år. Hon var ju så oerhört livfull och peppade alltid mig när jag kände mig låg...Hon har aldrig svikit mig, som människor kan och gör, hur dåligt och jobbigt jag än mått och haft de så har hon varit lika glad att se mig och vara med mig! 

Jag är så oerhört glad över att jag har Aska, Wilma och gubben, dom är mina närmsta och bästa vänner och utan dom så vet jag inte om jag klarat mig igenom detta för att "ta bort" Ronja var bland de absolut svåraste och värsta jag varit med om. Gruvar mig redan för den dagen Wilma och Aska går bort men försöker njuta av dom nu och jag älskar dom massor, så rädd om dom! Gubben var så fin alltid mot Ronja, hon hade världens bästa husse och hon tyckte så mycket om honom. Han har varit en sånt stort stöd för mig nu, är han alltid. Wilma är så underbar, hon har varit ett stort stöd för mig också genom att komma å trösta mig å kolla att jag är okej när jag gråter, lillan min, hon är tröstaren i flocken. Sen gör hon en alltid glad för hon är alltid så glad, viftar jämt på svansen. Aska har varit ett stöd för mig genom hennes knasigheter, hon har blivit så valpig alltså! Så kul! Hon ska busa mest hela tiden när vi är ute. Det är verkligen ett sorgarbete att förlora någon man älskar men stundvis så kan man också skratta och vara glad och minnas allt roligt man haft med Ronja och alla hyss hon gjort, men de gör fortfarande väldigt ont. Kommer ju alltid sakna henne. Det är väldigt jobbigt att titta på kort på henne men jag gör de varje dag ändå, jag minns henne varje dag och inte längre bara dagen hon gick bort och på hennes artros och jag är så tacksam att jag fick nästan 12 år med en sån underbar individ!

Sötaste skruttan, hon gjorde ofta roliga miner.

Jag försöker att tillåta mig att gråta över hennes bortgång men jag stänger in sorgen mycket å då blir de ångest och irritation i stället, jag är väl rädd att vara jobbig och vill inte överbelasta folk runt omkring mig men idag när jag pratade med en bekant så sa hon att man måste få sörja och jag har ju nyss förlorat min familjemedlem och en av mina bästa vänner, att det är inte konstigt att jag inte mår så bra just nu. Men jag är ju expert på att "spela" att allt är skit bra, jag drar mig gärna undan och sörjer eller deppar eller "ångest-ar" själv :P Är van att som få klara mig själv. Är så rädd att bli tjatig eller vara jobbig. Har lärt mig att mycket bättre våga vända mig till nån mycket pga gubben, att våga lita på att han eller andra inte kommer överge mig för att jag är ledsen eller inte alltid är glad eller bäst på allt eller är perfekt. Tar tid att bättra sin självkänsla och har så svårt att lita på folk.... men de blir bättre och bättre. Ronja litade jag på, mycket. Nä nu ska jag ut med mina änglar, voffarna :)